Processen

Dessa tredimensionella teckningar i tråd är resultatet av mitt examensarbete på HDK Steneby 2005. Här kan du läsa utdrag ur min examensrapport. Att teckna har alltid varit väldigt viktigt för mig. När jag tecknar ser jag verkligheten tydligare. På ett sätt tittar jag väldigt objektivt och lägger inte in egna önskemål om hur jag vill att det ska se ut, men samtidigt blir jag förförd av det jag ser och lockas att utforska hela den vackra kroppen. Jag vill ibland tro att det på något sätt handlar om människan bakom men om jag ska vara helt ärlig så tror jag det snarare handlar om hur kroppen tecknas fram i ljuset – helt enkelt den vackra ytan. Det blir sensuellt och jag njuter av att inte behöva tänka eller prata utan bara få vara nära och se och försöka förstå. Kroppen talar ett ordlöst språk och jag försöker fånga det på pappret. När jag ska lägga en linje som beskriver djupet känns det som jag faktiskt tecknar in i djupet. Men pappret är ju platt och det är det jag har velat ändra på. Jag utgick ifrån att en tredimensionell linje som t.ex. tråd kunde hjälpa mig i det arbetet. Det fick mig att vilja titta närmare på bilder av knypplade verk som jag tyckte kändes precis som teckningar. Milca Eremiásová och Marie Vanková är två knypplande konstnärer som jag inspirerats av. Jag tycker också att Barbro Bäckströms kroppar som är formade i stålnät är otroligt vackra och levande.

Modellen

krokiteckningSom modell för mitt arbete hade jag valt min pojkvän. Jag började med att göra en kroppsnära mönsterkonstruktion till honom som jag hade tänkt att jag kunde använda i knypplingen. Jag skulle ta ut mönsterdelar och knyppla dem på en bräda var för sig för att sedan knyppla ihop dem och på så sätt få till en tredimensionell teckning av kroppen.

Parallellt med detta försökte jag teckna av honom, men det gick inte så bra. Jag kände mig stressad av att jag tog hans tid och kunde inte slappna av och bara titta. Så i mitten av tredje veckan, efter handledaresamtal, bestämde jag att jag skulle byta modell. I fortsättningen skulle jag arbeta med min egen kropp som jag ändå alltid har tillgång till.

Avgjutningen

Jag tecknade av mig själv framför spegeln men kunde inte riktigt slappna av och hade svårt att koncentrera mig på två saker samtidigt. Dessutom kändes det som en omväg att teckna på pappret först för att sedan överföra det till knyppling. Jag ville teckna direkt i materialet och få ett flöde genom processen. Så jag började fundera lite på om jag kunde göra en avgjutning av mig själv istället, som jag kunde teckna direkt på i form av knyppling. Men jag ville inte att den skulle kännas som en provdocka utan ha mer rörelse, vridning och tyngd i sig. Jag var rädd att det skulle bli svårt att göra en avgjutning i en ställning som gav mig det jag var ute efter, men så såg jag en inspelning av K-special om konstnären Antony Gormley, som gjorde avgjutningar av sin kropp och fick själv modet att prova. Jag beslöt mig för en liggande ställning, dels för att det skulle vara lättast så, med tanke på hur lång tid jag skulle behöva vara stilla, men framförallt för att kroppens tyngd blir så tydlig när man ligger. Jag låg stilla på ena sidan i ungefär två timmar medan min pojkvän, Silas Engström, täckte min kropp med två lager av gipsbindor. På vissa ställen blev den så skör så egentligen hade han nog behövt lägga tre lager, men eftersom jag frös så mycket och började få panik, blev vi tyvärr tvungna att avbryta. Då undersidan inte var gipsad lyckades jag ta mig ur formen utan att behöva klippa upp den. Jag förstärkte utsidan av den sköra formen med ståltråd och mera gips, för att kunna hantera den lättare. fogskum-test

Fyllningsmaterialet

Då återstod frågan om vilket material formen skulle fyllas med. Knypplingen kräver en stabil yta som det är möjligt att fästa nålar i. Efter ett förslag från en klasskamrat, gjorde jag ett prov med fogskum. Fogskummet hade bra kvaliteter, då det är ett lätt material som fyller ut bra. Ytan lämpade sig däremot inte för knyppling, eftersom den blev bubblig och skör. Jag insåg att det var nödvändigt med ett annat material i ytskiktet och provade med silikon samt latex. Silikonet gav mig det jag sökte med sin intakta och fasta yta.

Materialet

De två första veckorna, parallellt med mönsterkonstruktionen och tecknandet koncentrerade jag mig på att lära mig knyppla och tog fram materialprover. I början hade jag siktet inställt på metalltråd. Jag ville att det knypplade skulle bära upp sig självt och tänkte att det var en bra idé med koppartråd. Samtidigt var jag ute efter tyngden, följsamheten och strukturen som finns hos textila material. Det var svårt att få riktigt täta knypplingar med metalltråden eftersom den inte är lika mjuk och följsam. Tillslut bestämde jag mig för knyppelgarn i fyra olika tjocklekar, som jag färgade svart. Jag ville få det knypplade att kännas tecknat. Tunnare garn för de finare, ljusare skuggorna och grövre för de riktigt svarta. Så efter det valet återstod problemet med stadgan. knyppeltest

Stadga

Hur skulle den behålla formen av kroppen även utan kropp i? Jag fick lite tips av lärare och vänner på skolan som t.ex. hattappretur, men då skulle jag behöva pensla det försiktigt på varje tråd för att det inte skulle hamna något emellan. Det skulle ta alldeles för lång tid. Jag blev även rådd att använda etamin istället för lingarnet jag hade tänkt. Etamin är också ett slags hattmaterial som är vävt och när man blöter det i en viss form, behåller det formen när det torkat. Jag ville dock hellre använda knyppelgarnet jag redan färgat, för att själv kunna bygga upp en yta från grunden, eftersom jag då har större möjligheter att vara flexibel. Tillslut valde jag att stärka arbetet med trälim och vatten. Detta gjorde jag prov på som blev stabilt, segt och hårt, precis vad jag var ute efter.

fotograferingen
Fotograferingen

Innan jag kunde börja knyppla på kroppen var jag tvungen att veta vilka skuggor som skulle markeras. Jag ville att skuggorna skulle bli tydliga och därför fotograferade jag kroppen i ett mörkt rum med en enda ljuskälla. Jag tog bilderna runt om hela kroppen för att kunna ha och titta på i knypplingsarbetet.

Väven

ritning I början av den femte veckan pratade jag med min lärare Birgitta Nordström om mitt arbete. Hon hade som förslag att jag skulle väva ett glest tyg med långa hängande inslagstrådar i båda sidorna så att jag kunde förflytta trådarna som jag önskade och även använda de långa trådarna att knyppla med. På så sätt skulle jag inte behöva börja från ingenting utan kunde istället ta bort och lägga till som jag ville. Jag vävde ett prov på det sättet och testade det på en hand. Det kändes bra men jag beslöt mig för att bara ha långa trådar i ena sidan och lägga den andra kanten mot golvet på ryggsidan av modellen, där det på fotografierna var ett långt mörkt stråk av skugga. Då skulle jag få en stadig kant att utgå ifrån. Tyget vävde jag i svart lintråd 16/2 efter att ha gjort en skiss på hur långa trådarna skulle vara och hur långt jag skulle väva.

Knypplandet

När det var dags att börja med själva knypplandet nålade jag först fast det vävda tyget på modellen och upptäckte att min beräkning inte stämde. De långa inslagstrådarna hamnade inte precis där det var tänkt, jag hade inte tagit med i beräkningarna att kroppen är en volym och att sträckan förändras beroende var på kroppen man mäter. Jag bekymrade mig dock inte så mycket över det utan tänkte att det skulle gå att sätta in nya trådar där det behövdes. tyget2tyget1ryggen Jag studerade fotografierna och markerade ut var den mörka skarpa skuggan på ryggen slutade och drog upp trådarna utanför markeringarna. Tanken var att jag skulle använda det tunnare knyppelgarnet och knyppla fram de svagare skuggorna med det, ovanför det vävda tyget, så jag behövde rensa bort alla vävtrådar. Jag vävde med en nål in dem tillbaka i väven några centimeter för att fästa dem och få en stabil och tålig kant som jag kunde fästa de tunnare trådarna i. Det arbetet to fruktansvärt lång tid och var inte alls roligt. Och nu så här i efterhand tycker jag inte heller att det var helt nödvändigt, eftersom jag kunde ha använt inslagstrådarna att knyppla med. Tyvärr var det först senare som jag beslöt mig för att bara använda lingarnet 16/2. Det skulle bli enklare att få ett flöde i arbetet om jag inte var tvungen att hela tiden ta beslut om garntjocklek. Det där med olika grova och fina garner som jag tänkte skulle ge liv åt knypplingen får jag undersöka i nästa projekt. Att utgå ifrån ett vävt tyg gav mig flera olika möjligheter att skapa form och en illusion av skugga. På ena foten glesade jag ur tyget genom att dra bort nästan hälften av trådarna och fick på så sätt ljusare partier som stämde överens med mina fotografier. Runt vristen behövde jag ”krympa” materialet. Då jag drog i trådarna tätade de ihop sig och jag fick som bonus en djup svärta. undre-benetUnder armen föll en mörk skugga, och för att komma åt att teckna det, fann jag det bästa att väva ett nytt litet tygstycke med långa trådar i kanterna. Trådarna kunde jag använda när jag skulle knyppla armen, bröstet och det undre benet. Det undre benet behövde jag göra stabilt eftersom det bär upp det övre. Jag ville samtidigt att det skulle vara öppet och ljust som på bilderna. För att det skulle hålla, tvinnade jag ihop två och två trådare med varandra innan jag korsade dem och fick på så sätt ett stadigt men glest rutnät. Sättet jag formade trådarna på tycker jag också förtydligar benets böjning och volym. Jag använde samma teknik till mage- och bröstpartiet. Där ville jag dessutom göra riktningarna i överkroppen tydliga och lade rutnätet så att det förstärkte detta. Ovanpå rutnätsgrunden tecknade jag en mörk skugga under bröstet genom att väva in nya trådar. Det var spännande att knyppla huvudets runda form. Vävens varptrådar slutade mitt på hjässan och där skapade jag form genom att väva ihop inslagstrådarna med varandra. Framme i pannan vävdes bakhuvudets inslagstrådar ihop med varpen igen. Därefter fortsatte de ut i armen. Där gick de från att vara inslagstrådar till att bli varp. armenDen övre armen ville jag skänka lugn åt, eftersom det var så stora kontraster i bröstpartiet och det undre benet. Jag ville samtidigt visa på volymskillnaderna mellan överarm och underarm. Det gjorde jag genom att dra samma antal trådar längs med hela armens längd och väva dem till ett rutnät. Där armen var smalare blev väven tätare och överarmens stora volym glesade ut trådarna och gav ett ljust och skört parti. Jag var medveten om risken att detta sårbara parti kunde få svårt att hålla formen, men eftersom den låg överst utan belastning, trodde jag att det kunde fungera. Jag var väldigt nyfiken på hur glest jag kunde väva och var tvungen att testa gränserna. Ryggen med sin skarpa svarta skugga störde mig, och jag ville tona ned den lite. Det blev mycket bättre när jag knypplade en glesare väv ovanför den, som band ihop det ljusa med det mörka. Jag fick också liv i det knypplade genom att förflytta trådarna till förtätningar på sina ställen. Det övre benets stora form ville jag behålla neutral och lugn och tillämpade där samma teknik som jag använt på armen. Då framträdde höftens volym på ett balanserat sätt. Helheten tycker jag hålls samman tack vare de lugna och grå partierna och att huvudet och foten har liknande nyans och uttryck.

Stärkningen

När jag hade knypplat färdigt var det dags för det sista och avgörande momentet som skulle ge mig svar på många av mina frågor. Jag penslade på en blandning av ungefär hälften trälim och hälften vatten. Det fick torka över natten och sen efter att ha plockat bort alla nålar kunde jag försiktigt ta loss knypplingen från formen. Trälimmet höll som jag hade hoppats och trådarna stannade i sin form. Till och med det kritiska partiet vid överarmen klarade sig. Det var en fantastisk upplevelse att för första gången få se i verkligheten vad det var jag innan bara haft en bild av i huvudet. Den tredimensionella teckningen blev så levande och fick ett linjespel jag aldrig kunnat tänka ut. Jag visste att ytan skulle påverkas av det bakomliggande med det blev en överraskning att se hur teckningen hela tiden förändras beroende på var man står. slide1

Resultat och Diskussion

Två vägar till volym Jag har förstått att jag i mitt arbete tecknat på två olika sätt:

  1. Att på en tvådimensionell yta ge illusion av en volym, genom att teckna skuggorna på en kropp, vilket är sättet jag brukar teckna på. Den metoden har jag direkt överfört till den tredimensionella formen och tråden.
  2. Att med en matematisk metod beskriva form. Den använde jag bl.a. på armen, där vävens trådar blev glesare eller tätare, beroende på hur armens volym förändrades.

Den största skillnaden mellan de båda metoderna är att med den först nämnda måste jag titta först och teckna sedan. Med den andra kan jag teckna först och sedan förstå hur kroppen ser ut. En linje runt en kroppsdel beskriver en rad lägen i rummet, gränsen mellan kroppen och det som finns utanför. Det blir en tredimensionell kontur. Ju fler linjer jag lägger runt kroppen desto fler konturer får jag som jag kan läsa ihop till en form.

Tomrummet

Det som fascinerar mig med tomrum är hur viktigt Ingenting kan vara. Det är tomrummet som får oss att se det som går att ta på. Jag hade inte direkt tänkt på vilken roll luften inuti trådkroppen skulle spela för helheten. Eftersom jag inte kunde se den förrän kroppen var borttagen kunde jag bara förhålla mig till den luft som blev mellan trådarna på ytan, som ju också är väldigt betydelsefull. Ett tomrum upplevs inte så länge det inte står mot sin kontrast. Det är variationen mellan täta och glesa partier som ger spänning åt ytan. När jag blev klar och kunde se det färdiga resultatet häpnade jag över hur påtagligt tomrummet inuti kroppen faktiskt blev. Det kändes inte längre som ingenting. Jag hade ringat in det och gett det kropp.

Flödet

Som jag beskrev i Bakgrunden njuter jag av att hamna i det flöde jag får när jag tecknar. När jag slutar tänka och arbetar utan att ifrågasätta mig själv. Jag tittar, förstår och utför utan att tveka eller ta omvägen förbi min kritiska del av hjärnan. Syftet med mitt arbete var att se om jag kunde hamna i samma tillstånd i ett annat hantverk, i det här fallet knyppling. Det lyckades jag med, inte till en början men mot slutet av arbetet befann jag mig i det flöde jag sökte. Något som hjälpte mig var faktiskt tidsbristen. Jag hade helt enkelt inte tid att tveka eller vara kritisk mot allt jag gjorde, utan fick lita på min intuition. Det var nyttigt för mig att släppa kontrollen.

Slutord

Det här arbetet har känts som ingången till ett stort och spännande nytt område som jag tro att jag länge kommer vilja utforska. Jag är glad att jag har lyckats föra ihop två viktiga delar av mig själv.

Back to top

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: